Gun Nordstrand - Bildväverska

Artiklar

Gun Nordstrand - Bildväverska - Jag har vävt mitt liv”

 

(tagit från fem kul)

- Konst berättar om den som skapar den. Åskådaren lägger förhoppningsvis in sin egen tolkning.

Gun Nordstrand visar mig en av sina vävar hemma i vardagsrummet. Den föreställer två nakna kvinnor.

- Den här kallar jag ”Tvillingarna”. De flesta som ser den ser två nakna människor och tror att det är Adam och Eva. Det är väl typiskt!

Gun Nordstrand har precis avslutat en utställning på Bagarmossens bibliotek. Vävarna bar motiv från demonstrationerna vid EU-toppmötet i Göteborg. Myller av människor med plakat i händerna och färggranna kläder på kroppen trängs på den längsta väven.

- När jag ställde ut på Kafé 44 försökte alla som varit med hitta sitt ansikte på väven. Där är jag! ropade de. Trodde de, ja. Det var ingen som var direkt avbildad, säger hon lite finurligt. Nu ska vävarna flyttas ned till Göteborg, och Gun tycker att det ska bli spännande att se göteborgarnas egna reaktioner på dem.

 

Hennes allra första väv kom till under en sjukhusvistelse på grund av astma då Gun var 50 år. 10 år senare ställde hon ut dem för första gången.

- Jag är glad för att jag kom igång med vävningen. Den har betytt mycket för mig och hjälpt mig igenom svåra situationer i livet. Man får inte vara rädd att ta itu med sitt liv.
Nu väver hon i sex timmar varje dag. Motiven är realistiska.

- Jag har alltid kameran med mig när jag går ut. Jag fotar mycket, ungefär en rulle i månaden. Sen använder jag bilderna när jag väver. Gör jag människor tecknar jag dem alltid först. Det värsta som kan hända är att det blir fel. Det är så drygt att göra om allting!

Men den traditionellt kvinnliga sysselsättningen är svår att synliggöra i kulturens elit.

- Det är svårt att ställa ut vävkonst. Jag har försökt på Liljevalchs, men de tar inte emot vävar till vårsalongen. Traditionella kvinnliga sysselsättningar är inte alltid accepterade som konst, möjligen som konsthantverk.

Samma dag som jag träffar Gun skriver Dagens Nyheter om en 18 meter lång väv som ett amerikanskt fastighetsbolag beställt. Med tillräckligt mycket pengar inblandat anses alltså vävning vara konst. Själv anser Gun att vävar känns mer dynamiska än målningar eftersom arbetet sker med ett levande material.

Gun var en av de första i Grupp 8, och på 70-talet höll hon studiecirklar för kvinnorna i Bagarmossen. Det politiska engagemanget kommer från de tre barnen, som alla var aktiva på vänsterkanten.
- Min yngste son startade sin första tidning när han var i tolvårsåldern och sedan följde tidning på tidning.

Vi sitter i hennes kök och dricker kaffe. På väggarna trängs flygblad från olika demonstrationer med foton på barnbarnen. Hon berättar om hur hon på 80-talet reste runt i Europa på olika ickevåldsläger mot kärnkraft och NATO-baser. Hur hon blev bortjagad av polisen och gripen ibland.

- Jag glömde att jag inte var nån ungdom. Det har jag alltid gjort.

Gun är övertygad anarkist och engagemanget för frihet verkar alltid ha funnits där. Hon säger att hennes hem var borgerligt, men hon flyttade hemifrån redan som 14-åring.

- För mej innebär anarkism att våga leva utan härskare. Att reagera snabbt på missförhållanden och agera. Det innebär också att våga leva känslomässigt. Jag har aldrig känt mig förtryckt av någon man. Jag har sparkat mig fri innan det hunnit hända. Sedan har jag vävt mitt liv och bearbetat saker så.

1950 gifte hon sig, men behöll sitt eget efternamn. Ingen i omgivningen förstod riktigt varför hon inte tog sin makes efternamn, så för barn och senare barnbarnens skull använde hon båda namnen. Och ännu, när jag kommer till den lägenhet där hon uppfostrat sina tre barn, står det två namn på dörren, trots att Gun skilde sig efter 22 års äktenskap.

- Jag var alltid noga med jämställdheten i mitt eget hem. Om någon sa ”Jag hjälper ju till” såg jag rött! Ett hem är gemensamt, där hjälps inte till. Om man bara låter sina döttrar bädda sängen och inte sönerna, då får man skylla sig själv för hur det blir sen. Barnen måste få ta ansvar. Då Gun skilde sig bestämde hon sig för att äktenskap eller samboskap fick vara.

- Och ingen har flyttat in och det är så skönt! Men jag ångrar ingenting. Jag hade absolut inte velat vara utan åren med familjen.

Hennes intresse för barn är stort. I ett av rummen står leksaker uppradade. Grannens barn kom ofta in och lekte, innan de nyligen flyttade.

När jag frågar vad feminism innebär för Gun blir hon tyst ett tag. Funderar och suckar lite grann.

- Jag vet inte. Det finns så många feminismer. Det är väl fortfarande vad det alltid har varit för mig: frihet, jämlikhet och systerskap. Men jag ser det inte längre ensidigt. Killarna har också fått det jobbigt. Som kvinna får man inte låta det vissa män har gjort mot en gå ut över alla män. Kvinnans frigörelse måste vara hennes eget verk, som det heter. Men det måste ske utan att vi trampar på varandra.

Gun har ett individuellt perspektiv på feminismen när det gäller det känslomässiga planet. Samtidigt anser hon att den andra politiska kampen som handlar om sådant som löner och graviditet måste vara kollektiv. Anarkisten Emma Goldman är en av dem hon inspirerats av.

Hur ser du på feminismen idag?

- Jag blir bedrövad Idag ska kvinnor vara fria. Vi ska inte binda oss, vilket leder till att många unga kvinnor inte vågar gå vidare i sina relationer. Att leva tillsammans är skrämmande för oss. Men jag tror att man måste våga ha lite band. Men det är viktigt att lagen behandlar alla lika oavsett hur man väljer att leva.

- Det är trist att kvinnor ska behöva gå miste om att föda barn bara för att de är rädda. Kvinnor blir oroliga att föda barn för att det inte finns BB i närheten, inte bra smärtlindring eller träning för smärtfri förlossning, för att arbetsplatser inte vill ha blivande mödrar och för att inte anställningstrygghet finns när de vill börja arbeta igen. Mina största orgasmer har varit att få barn! Detta är något jag aldrig hade vågat säga i Grupp 8 på den tiden.

Den feministiska kamp som fördes i Grupp 8 handlade främst om att få ut kvinnor i arbetslivet. Men Gun kände sig inte riktigt hemma där. I hennes familj hade kvinnorna arbetat i flera generationer.

- På stormötena med Grupp 8 fanns samma hierarkier som om män hade varit med. De redan utbildade kvinnorna tog över. Det var alltid samma människor som talade. Men på de studiecirklar jag hade, där gick pratet runt. Alla fick lära sig att yttra sig. Nu har jag tröttnat på de här feministiska mötena. Jag borde nog gå på dem, men jag hinner inte, säger hon och visar mig ett skrivbord med tidningsurklipp som hon reagerat över. De kritiserar hon i radions Klarspråk och i insändare i tidningarna.

Vad är viktigast för feminismen just nu?

- Det finns inte bara en sak som är viktig. Mycket verkar slå tillbaka. Kvinnan måste känna egenvärde och självförtroende, hon måste våga svara för sig själv. Då kan man klara att säga ifrån till sånt man inte vill. Jag tror att det är viktigt att lära barn tidigt att säga nej och att våga avstå från det som ”alla andra” har.

 

Hanna Nyberg